blowwhatsleftofmyrightmind

Jag vill inte ha känslor.

Bara kroppsvärme, hångel, skratt och prat om ingenting. 

 

Jag har ljugit för mig själv. Och det har ju faktiskt fungerat. Vad var det för verklighet jag vaknade upp till? Min för stunden och det var jag som styrde den, formade den. Jag ångrar inte ett ord jag sa och jag menade varenda bokstav, punkt. Springer upp och ner för trappor, viker kläder, städar i köket, allt för att inte stanna upp och känna, tänka, se. Hoppas på en cykeltur i regn. Molnen hopar sig, täta och mörka som tankarna jag inte vill tänka.  

Sovit alldeles för länge så jag kan lika gärna sova lite till. Gymmet ligger för långt bort. Det blåser för mycket för att gå ut. En fylla hade suttit fint ikväll men pallar inte ta mig till systemet. 

Ursäkter, ursäkter, lathet, lathet. Ja..

Jag vill inte vakna, vakna upp till verkligheten. På måndag är staden så gott som död och alkoholen är ur kroppen. Jag vet inte hur jag kommer känna då.

Jag fann någon inom mig igår. Giftig berusning men giftet låter mig vara. Bara vara. 

Jag svär på att i ögonvrån kan jag se en stor spindel klättra på väggen eller en fågel falla utanför fönstret. Men när jag får hela bilden framför mig finns de inte där, som om det aldrig hänt. Jag ser det dag för dag. Tror det är ilska, död och sorg, kanske någon slags skräck. En kniv mot magen, kall och blank. En knivspets ovanför nyckelbenet. Men tänker på nerver, muskelvävnad. Jag vill ha blod. 

Jag har hamnat i en grop, en grop jag så väl känner igen. Jag levde där i flera år, trots att jag inte ville men jag visste inget annat. Efter allt så borde jag desperat ta mig upp ur den men jag gör inte det. Jag försöker finna svar på varför. 

Pengar. För mig är det inte viktigt men man behöver dem för att kunna leva.

Jag borde åka upp till norrland, bygga mig en liten stuga och bli kompis med björnar i hopp om att de en dag dödar mig. Eller kanske att myggorna suger mig torr på blod. 

Från att vilja vara ingenting till att vilja vara allting. 

Jag har jagat något som inte existerar, ett ideal som är omöjligt att uppnå och en kropp jag aldrig kommer att få. Blint har jag letat med ett enda ord i min hjärna. Perfekt. Dömd att misslyckas.

Nu vet jag bättre men gamla vanor är svåra att bryta.