blowwhatsleftofmyrightmind

Det ligger spyor i hörnen. Svagt illaluktande men påtagligt påminnande. 

Vända magen ut och in vänder inte känslor upp och ner.

Jag trillar inte i trappor men jag tänker definitivt snubbla.

Tar gärna emot slagen, hundra procent fysiska. Det är inte smärtan jag vill åt utan märkena det lämnar.

Djup sömn tackar fyra små piller men fördömer timmarna till att inte ha blivit fler.

Frågar du så svarar jag, annars förblir det osagt. Berättar du så kanske berättar jag.

 

Jag undrar när jag senast verkligen kunde slappna av.

När jag var liten var jag fastklistrad vid mammas ben och var så blyg att jag dog varje gång någon tilltalade mig.

Alltid på helspänn, som en kanin. En kanin bland vargar. Jag har talat om det förr.

Att konstant vara spänd tar hårt. I tonåren blev det ännu värre, så fort jag gick utanför ytterdörren kom nervositeten och jag slappnade inte av en sekund. 

Jag gick till skolan, plågades igenom skoldagen, gick hem, hade ofta huvudvärk och somnade för att jag spänt mig så mycket under dagen. Var eviga vardag. Helgerna sov jag mig ofta igenom för att slippa vara vaken och känna. Minns lov då jag låg i sängen i dagar. Gick endast upp för toabesök.

De få gånger jag vågade mig iväg till stan var med mamma. Men var livrädd att lämna hennes sida och det slutade ofta med panikångest.

Hade klasskompisar jag kunde umgås med men var på helspänn då också och fick ofta ångest vilket gjorde att jag isolerade mig och inte umgicks med någon.

När jag väl upptäckte internet och olika communityn fann jag vänner där. Och nu såhär i efterhand så inser jag att jag kom i kontakt med flera pedofiler. Äldre män som ville bestämma möten, sa att jag kunde få åka motorcykel.

Jag hatade mig själv och gjorde saker mot mig själv som stärkte självhatet ännu mer. Fick en extremt skev kroppsuppfattning och mådde ännu sämre psykiskt pga av den. Undvek speglar och fick jag syn på mig själv i en så fick jag stark ångest och påminde mig själv om hur ful och värdelös jag var.

I mina ögon var jag extremt ful fast jag nu vet att jag inte är det. Minns hur jag satt med skolkataloger, bläddrade igenom och hittade tjejen som såg bäst ut och låtsades för en eller två sekunder att jag såg ut som henne tills jag bläddrade vidare till nästa klass.

Gymnasiet tog jag mig igenom lättare trots att det var en svår period också, fortfarande en skev kroppsuppfattning. Fick dock vänner och hittade lite självförtroende, men fortfarande svårt för att slappna av. Ute på platser med mycket folk eller öppna ytor kände jag mig fortfarande som kaninen och alla andra var vargar, kunde anfalla när som.

Minns mest gymnasiet som en enda stor depression och hur jag var ihop med en kille jag inte ens var kär i och som egentligen inte brydde sig om mig. Hamnade i någon slags ätstörning. Kunde i en månad vara väldigt noga med mat och motion och gå ner mycket i vikt. Sedan hetsäta i någon vecka eller två och gå upp mer än vad jag gått ner och fick starka skuldkänslor och ångest och började banta och motionera igen. Så gick det, om och om igen.

Sen kom den dagliga och konstanta oron och ångesten efter gymnasiet. Det gick inte att kontrollera och det gav mig hudproblem. Främst i ansiktet. Som om något brände och kröp under skinnet. Det slutade inte klia och min hud blev rödflammig. Hatar dem dagar när oron/ångesten tar sig igenom kroppen så att det syns utanpå. Känner mig näst intill äcklig dem dagarna vilket bara gör allt ännu värre.

Det känns som om jag spänt mig för en hel livstid och jag behöver vila. Men hur lär man en gammal hund sitta? 

 

 

Att vara efterklok är lätt. Och jag är väldigt bra på att försköna det hela.

Men jag var ovanligt ärlig för en gångs skull, försökte berätta som det var. Allt kom inte fram men det är acceptabelt.

Det blev inte som jag ville men jag ger det en chans.

Är inte fullt lika blåögd den här gången. Jag tror ändå att mitt bästa är i intresse.  

Jag måste hjälpa mig själv men just nu orkar jag inte.
God natt.

 

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

errorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerrorerror

Hunger. Men socker mättar inte. Kommer upp i flytande form, lika sötsliskigt.

Det är en drog, en drog utan rus. Fräter och ger skuldkänslor. Ger ingen tillfredsställelse.

Suget finns när det blir värdelöst igen. Panik infann sig men fick mig inte att skrika.

Om det är att jag inte känner mig värd hjälpen eller om det är att jag inte vet hur man frågar efter hjälpen. Både och.. Skammen vinner över behovet. 

 

Från höga berg till djupa dalar.

Balansen ja, den 17:e kan det börja. Återuppbyggnaden av mig själv.

Har dock inte varit vid avgrunden dem senaste månaderna, bara varit ingenting.

Vill vara mer. Vet vad jag borde göra, vara. Jag ska vara det, den som människor drömmer om att bli för jag upptäckte att jag kan.