blowwhatsleftofmyrightmind

Jag suckar bara, rakt i ditt face.

Fan vad jag hatar nostalgi. Bara ordet är så jävla fult.

Jag såg allting i fult. Allt var fult. Människorna runt om, i omgivningen. Saker, kläder. Och inte allra minst jag själv. Nu känns det som att någon rivit upp ett litet sår inuti som bara fortsätter att blöda. Jag vet inte vad som är värst, att det är litet eller att det blöder. Det går liksom inte att göra något åt det och det ger mig en krypande, jobbig känsla inuti. Och är det något som skrämmer mig så är det ensamheten, lika mycket nu som då. För är det någon som har fått känna på den så är det jag. Det är därför jag så desperat klamrar mig fast. Jag vill alltid vara så mycket mer än vad jag är, vilket också leder mig in i desperation. Men så mycket håller mig tillbaka att det blir svårt att andas. Trodde inte att det alltid skulle vara en kamp. Eller jag hoppades snarare. För jag visste nog men ville inte veta. Och jag vill säga till er "ni förstår inte hur fria ni egentligen är", hur enkelt och naturligt det är för er. Era svårigheter var så olika från mina och i mina ögon var de knappt svårigheter.

Mitt liv känns ganska kasst. Eller tomt. Känns som jag sitter fast i skiten. Det rör sig inte, inget händer. Inget att egentligen se fram emot. Det är bara en lång evig grå vardag. Självförtoendet har jag. Självkänslan är skadad. Är rädd för att inte vara tillräckligt bra i dina ögon, på så många sätt. Känner mig inte värd att se åt det hållet. Jag skämms och är skamsen i närheten av dig. Vissa dagar är jag starkare och hoppas på att du ska dyka upp. Tills dess är jag rädd för hånskratt och elaka kommentarer, förvrängda uppfattningar från de omkring. Men jag vet att egentligen är jag en bra person och att allt det där bara finns i mitt huvud.

Ä.N.T.L.I.G.E.N

Började bra och trevligt. En vinare senare och det blev en såndär "helt plötsligt" kväll. Från att ha varit på ett ställe till ett annat ställe. Man vet inte hur man kom dit till alla ställena, man bara var där, helt plötsligt. Och usch vad jag ångrar att jag blev så full just igår när bytet helt plötsligt står framför mig. För svag för att jaga.

Ut ikväll. Är egentligen trött men jag måste jaga. Och jaga har jag gjort länge nu. Längre än du tror. Jag blickar ut över folkmassan men jag uppfattar inte människornas ansikten för det är bara ett enda ansikte som får mig att stanna upp. Jag är inte dum, jag bara har en magkänsla. Men magkänslan och jagandet får mig att känna mig så dum.

Kände mig som bottenskrapet idag. Kaffesumpet på botten av koppen. Ja ni fattar.

En rolig helg. Och nu sitter man här skönt svag i kroppen. Väldigt frusen.

Jag måste bli bättre på att inte fastna vid detaljer. Det är inte bra.

Fått jävla löparknä (gissar jag på i af).

 

Vill bli begravd i min säng och återuppstå nångång aldrig.