blowwhatsleftofmyrightmind

Jag såg allting i fult. Allt var fult. Människorna runt om, i omgivningen. Saker, kläder. Och inte allra minst jag själv. Nu känns det som att någon rivit upp ett litet sår inuti som bara fortsätter att blöda. Jag vet inte vad som är värst, att det är litet eller att det blöder. Det går liksom inte att göra något åt det och det ger mig en krypande, jobbig känsla inuti. Och är det något som skrämmer mig så är det ensamheten, lika mycket nu som då. För är det någon som har fått känna på den så är det jag. Det är därför jag så desperat klamrar mig fast. Jag vill alltid vara så mycket mer än vad jag är, vilket också leder mig in i desperation. Men så mycket håller mig tillbaka att det blir svårt att andas. Trodde inte att det alltid skulle vara en kamp. Eller jag hoppades snarare. För jag visste nog men ville inte veta. Och jag vill säga till er "ni förstår inte hur fria ni egentligen är", hur enkelt och naturligt det är för er. Era svårigheter var så olika från mina och i mina ögon var de knappt svårigheter.