blowwhatsleftofmyrightmind

Mitt liv känns ganska kasst. Eller tomt. Känns som jag sitter fast i skiten. Det rör sig inte, inget händer. Inget att egentligen se fram emot. Det är bara en lång evig grå vardag. Självförtoendet har jag. Självkänslan är skadad. Är rädd för att inte vara tillräckligt bra i dina ögon, på så många sätt. Känner mig inte värd att se åt det hållet. Jag skämms och är skamsen i närheten av dig. Vissa dagar är jag starkare och hoppas på att du ska dyka upp. Tills dess är jag rädd för hånskratt och elaka kommentarer, förvrängda uppfattningar från de omkring. Men jag vet att egentligen är jag en bra person och att allt det där bara finns i mitt huvud.