blowwhatsleftofmyrightmind

Hoppet är det enda som får mig att känna mig levande. Men jag faller pladask när förväntningarna inte matchar verkligheten så jag blir aldrig riktigt levande.

Trampa på mitt huvud, det är där allting går fel. Som en hjärnskada. Går den att reparera?

På senaste alkohol i större mängder. Den dämpar men den räddar inte. Inte ens för en stund eller för en sekund.

Mitt enda antidepressiva har alltid varit en famn. Det är det som har dämpat mest.

Nu är abstinensen svår. Jag behöver starka armar som håller om mig. Det slutar alltid med att jag blir kvävd.

Men nästa gång tänker jag inte gömma mig i en famn. Starka armar är bara en illusion av trygghet.

Istället behöver jag en hand som håller min.