blowwhatsleftofmyrightmind

Dåtid:

Inget att berätta och det som berättas blir vaga, sladdriga, osäkra ord.

Ett tag trodde jag att jag inte hade en personlighet.

Vad är en människa utan en personlighet?

Jo, inget. Ingenting.

Och jag fick berättat för mig att jag inte hade något kroppsspråk.

Mina ansiktsuttryck var också väldigt få.

Jag satt stel, stilla, spänd med ihop-biten mun, spänd käke, osäker blick.

Tänkte på för många tabletter, bron över motorvägen, bron över ån.

Körde jag bil tänkte jag hög hastighet, broväggen, ett träd, ett stup.

Oftast fick jag ändå bilden av en pistol i min hand, riktad mot mitt huvud, under hakan, munnen, pannan, tinningen.

Så enkelt. På en halv sekund skulle det gå. Snabbt.