blowwhatsleftofmyrightmind

Plötsligt händer så mycket.

Jag börjar nå en punkt av lugn trots allt som ska hända.

Att känna mindre ger mig utrymme. Utrymme att bli bra till bättre, i flera olika sammanhang. 

Mitt huvud snurrar inte längre av tankar och jag önskar inte livet ur mig själv.

Jag må inte bry mig i jämnförelse med innan och det gör mig friare.

Vågar säga att jag kan dö imorgon för jag har fått röra vid känslan och det är en enorm befrielse.

 

Folk kan förstå men absolut ingen kan veta, oavsett.