blowwhatsleftofmyrightmind

Den där dåliga känslan som har ett namn som jag hatar och som jag helst låter bli att uttala har tuggat sig igenom. Vad jag än gör så är det inte bra nog och jag klankar ner på mig själv. Bara dumt och idiotiskt egentligen. Påminner mig själv om dåtid jag trodde jag lagt bakom mig och känner hur det fortfarande gör ont. Är rastlös men orkerslös. Vill inte vara ensam men orkar inte vara sällskaplig.