blowwhatsleftofmyrightmind

När jag väl är där så är jag på de mest mörka platser och ser inget annat. Och jag vet egentligen inte varför jag hamnar där så ofta. Men är i full gång med omprogrammeringen, kanske att det inte kraschar så ofta när jag väl fått den rätt. Huvudsaken är att jag inte förlorar fattningen och gör något drastiskt och att jag faktiskt kravlar mig upp igen. Gång på gång tar jag mig upp. Jag vet inte när vägen blir planare men jag vet att jag klarar av backarna.